Outlast: Whistleblower

Whistleblower_promo

Satt igår kväll och spelade igenom DLCn Whistleblower och det var minst sagt beroendeframkallande. Smått frustrerande till och från när jag kände mig helt bortkommen uppe på vinden och i korridorerna, men till slut hittar jag alltid rätt. Jag känner mig rätt konstig när jag sitter och ler sådär fånigt för mig själv när det vankas tortyr eller någon galning smaskar i sig människokött. Jag älskar skräck och så här obehagliga scener, det är mys att gotta ner sig i gore och övernaturligheter. Hela Outlast-paketet är en solklar 5:a för mig trots att det var på tok för kort, men jag skulle inte ha något emot att spela om det igen – dock inte på Insane-mode då jag dör mer än jag vill erkänna under en sittning. Längtar verkligen efter The Evil Within som ska släppas i slutet av Augusti i år.

betygbetygbetygbetygbetyg 5/5 i betyg

Om någon vill tipsa om ännu ett bra skräckspel (jag har spelat alla Resident Evil samt Silent Hill) eller någon mysig film så kommentera gärna!

The Conjuring


När jag var i Sollentuna så kollade Staffan på The Conjuring och jag blev givetvis också sugen på att se den så jag satte mig själv i soffan efter midnatt med hörlurar på och hög volym och såg filmen. Den börjar riktigt bra med en introduktion av Ed & Lorraine Warren, två världsberömda utredare av övernaturliga händelser där de handskas med den besatta dockan Annabelle, sedan får man möta familjen Perron när de flyttar in i sitt nya hus och hur de till slut bestämmer sig för att ta kontakt med paret Warren.

Jag är långt ifrån lättskrämd men har svårt att kolla på skräckfilm själv – som jag brukar säga så när jag mig på andras rädsla, det är när andra blir rädda eller hoppar till som jag gör det. Annars är jag helt iskall och inget biter på mig. Tyvärr är min käre pojkvän en sån som måste kolla på skräck själv annars blir inte han påverkad heller. Tråkigt men vad ska man göra när man inte är som alla andra.

Den här filmen var filmad i många bra och skrämmande vinklar och ljudet kan nog få de mest härdade att hoppa till. Själv tyckte jag att det mest obehagliga var den där jäkla kurragömma-leken där de klappar händerna. Se filmen så får ni se vad jag menar 😉

Mörkersikt

Mörkersikt – annorlunda sagor om kaos av Johannes Källström

Vad händer när människor i en modern och normal verklighet förlorar fotfästet?

När högre, lägre eller yttre makter kryper närmare och förgör. Johannes Källström utforskar gränserna i sju berättelser av skiftande karaktär, alla med det gemensamma att de är skrämmande och kittlar fantasin. Det är inga barnsagor som berättas i Mörkersikt, men barnahjärtat i dig kommer kanske att bulta igenkännande när historierna hittar sin botten i gamla folksagor.

Det här är Johannes Källströms debutbok och jag läste den efter hans andra bok Offerritsom jag för övrigt fann både spännande och annorlunda för att vara en svensk bok i den här genren.

Den första novellen i Mörkersikt, Ett osedvanligt lyckat köp, var inte någon höjdare för mig personligen. Jag har läst för många spökhistorier och fått höra skräckisar berättade för mig om just det den handlar om. Har även skrivit en egen novell med samma tema. Känns lite uttjatat även om jag tyckte om karaktärerna och allt egentligen fram till slutet som var föga överraskande. Ingen novell som fick mig att känna ett sug efter att kasta mig in i nästa kanske, så det var ingen solklar start på boken.

Spegel, spegel på väggen där som den andra novellen hette tyckte jag var svår att ta sig in i. Handlingen den kretsar kring känns passande då de flesta av karaktärerna i den känns onödiga, poänglösa nästintill fram till de som presenteras sist. Den hade blivit betydligt mer spännande om den hade kortats ner en aning.

I och med En alldeles makalös resa så blir det bättre och bättre, nu har jag kommit in i boken på riktigt och jag tycker om novellernas gemensamhet nämnare Owe Tycho som jag lärde känna i Offerrit. Att läsa den här boken känns som att läsa en prequel och det är riktigt spännande. Jag vet vad som komma skall men inte hur det kommer ske. I den här novellen så gillar jag det mesta, men som med de tidigare så kunde den varit något kortare. Drömbitarna kändes onödiga i min mening. Det blev knappast läskigare.

Törnrosa hade en av mina favoritkaraktärer i hela samlingen. Den hade en väldigt bra början och handling, men den tog inte den vändningen jag hade hoppats på. För lite saga och för mycket action kan man säga. Annars är jag inte förtjust i de här typen av slut.

Den lilla, lilla Rödluvan och människans bästa vän är min favorit och längst av alla noveller i boken. Äntligen lite mer snack om kåta gubbar, en ung kille och en kvinnlig huvudkaraktär man kan relatera till. Nu kommer vi till det jag väntat på och jag gillar det. Allt klickar och jag tycker att boken borde avslutats med denna, istället så kommer den väna novellen En saga i Allhelgonatid som var på tok för snäll för den här boken.

Sammanfattningsvis så fanns det en massa stavfel och saker som kunde ha gjorts bättre – anställ mig som korrekturläsare! Jag märker av fel även när jag bara nöjesläser. Jag gillar egentligen inte att läsa noveller, mest på grund av att jag oftast vill ha mer än en författare kan ge mig på så få antal sidor. Fast jag gillar Stephen Kings noveller, John Ajvide Lindquists och nu även Johannes Källströms.

Recensionsex från Massolit förlag.