16 november, 2010

Fattar inte att jag kunde missa den här mangan av min absoluta favorit, Yuu Watase. Jag brukar ha koll på det mesta som hon skapat, men i och med att det här är hennes första serie som riktar sig till Shonen-publiken (unga killar) så är det kanske inte så konstigt. Hennes andra nya serie är den enda jag inte fastnat för; Sakura Gari, en yaoimanga. Konstigt det också då jag läser och gillar yaoi, serier fyllda med snygga (homosexuella) män.

Trots att Arata har en manlig huvudperson och innehåller en hel del nakna tjejer så gör Watases underbara karaktärer att man inte tänker så mycket på att det är en shonenserie. Ungefär som med Ranma 1/2, den funkar lika bra för både tjejer som killar. Rekommenderar den varmt. Läs mer manga!

Två killar med samma namn, Arata, råkar byta plats med varandra. Den ena av dem kommer från vår värld, medan den andre har levt sitt liv i en magisk värld utan teknologi. Hur ska det gå för dem båda, när de istället för det de är vana vid, måste tampas med för dem så främmande ting som magiska svärd och modern storstadstrafik?

Nu kan jag inte direkt påstå att Yuu Watase tillför något nytt till shonenmangans äventyrsgenre med Arata the Legend, men däremot kan jag med all säkerhet säga att hon vet vad hon sysslar med, samt att jag gillar resultatet. Watase hanterar äventyrsgenrens oundvikliga klichéer utan problem, samtidigt som hon briljerar med sina tjusiga teckningar. Mest av allt gillar jag hennes karaktärsdesign. Både männen och kvinnorna är distinkt tecknade, med en design som sällan skär i läsarens ögon. För den som har läst Watases äldre serier kan man se influens från hennes tidigare verk, men här är seriefigurerna något rundare i formerna och har anpassats till pojkäventyrens estetik. Samma sak gäller berättelsen; det är klassisk Watase vi bjuds på, med figurer som kastas in och ut ur främmande världar, samtidigt som de tvingas ta upp kampen mot ondskans lakejer.

Det jag gillar mest med Arata, är att Watase vågar blanda humor i sann Ranma-stil med äventyrligt drama à la Fushigi Yugi och Inuyasha, samtidigt som hon tar upp vardagsproblem som mobbing i de kapitel som utspelar sig i “vår” värld. Om jag skulle jämföra känslan och stilen i Arata med en enda av hennes äldre serier, skulle jag välja Alice 19th, som dessutom råkar vara min personliga favorit utav hennes tidigare verk.

– My Bergström (läs hela recensionen här.)