Mörkret lockar att sova

Skuggor reser i natten.
Vaken söker ett spår.
Månen glittrar i vatten,
sömnlösheten är svår
Mörkret lockar att sova,
men tanken ropar på ljus
Sömnen vore en gåva,
mina ögon är fulla av grus.

Minnet finner en mening.
Orden bygger en scen.
Hjärnan får nog sin rening,
om ändå sömnen är klen.
Vinden piskar runt räcket.
Grenar böjer och slår.
Vaknaden vänder på täcket
i vila och timmarna går.

Skuggor reser i natten.
Vaken letar sitt bo.
Speglar krusning i natten,
klockan går, ingen ro.
Morgonrodnaden springer,
att hinna dagen fatt.
Väckarklockan den ringer
och själv har jag glömt det var natt.

– Göran Hansson

Throw your worries out the window

Put your problems on probation
Run your troubles off the track,
Throw your worries out the window
Get the monkeys off your back.
Silence all your inner critics
With your conscience make amends,
And allow yourself some happiness
It’s Christmas time again!

– Bob Lazzar-Atwood

A Dream Within A Dream


Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me avow-
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand-
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep- while I weep!
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream?

(Edgar Allan Poe, 1809-1849)

If I can stop one heart from breaking

If I can stop one heart from breaking,
I shall not live in vain;
If I can ease one life the aching,
Or cool one pain,
Or help one fainting robin
Unto his nest again,
I shall not live in vain

Poetry, Series One (Emily Dickinson, 1830-1886)

Omkring tiggarn från Luossa


Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
“Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
‘Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.”

ur Svarta Ballader (Dan Andersson, 1888-1920)

Djärva morgonsol, lys mig i ansiktet, rör vid min panna

When night is almost done,
And sunrise grows so near
That we can touch the spaces,
It ‘s time to smooth the hair
And get the dimples ready,
And wonder we could care
For that old faded midnight
That frightened but an hour

Poetry, Series One (Emily Dickinson, 1830-1886)

Jag är säll.
Djärva morgonsol, lys mig i ansiktet, rör vid min panna.
Nej, du hör ren mitt högmodiga hjärtas svar.
Mitt hjärta blir övermodigare med varje solomlopp.
Det är som hölle jag solens disk i mina händer,
blott för att krossa den.
Det är som gästade jag jorden tillfälligt, flyktigt, lätt
för att med en skur av speord väcka den.
O du övermodigaste bland hjärtan, sträck ut dina armar mot solen,
fall på knä och låt ditt bröst bli genomträngt av solen, solen.

Framtidens skugga (Edith Södergran, 1892-1923)