Lugnet på landet är svårt att slå

Hej på er! Det är kul när man loggar in på sin sida och faktiskt har en massa att skriva om. Inte tråkigt vardagstjafs om jobb och umgänge utan något utöver det vanliga. Att umgås med vänner, familj och jobba gör trots allt de flesta och det blir tråkigt i längden att bara läsa om sånt. Då tittar jag hellre på vad andra influensers äter på dyra restauranger på instagram.

Så! Jag har förstås också jobbat den här veckan, men jag har även testat att åka buss till Skogsfröjdens gård med min elscooter i släptåg. Direkt efter jobbet på onsdagen så åkte jag iväg mot Albano där jag bytte till bussen som går mot Hallstavik och därmed även Rimbo som var min slutdestination. Jag hade tänkt åka på scootern hela vägen från Rimbo till Skogsfröjden, men eftersom jag var tvungen att handla lite mat och kassen blev lite väl tung så fuskade jag och tog bussen en bit av vägen. Men någon km fick jag åka ändå och jag älskar mitt nya färdmedel. Tänk att vi har kommit så pass långt i utvecklingen att man smidigt kan ta sig fram på ett eldrivet fordon (som de flesta har råd att köpa) till vardags. Det hade jag aldrig trott att jag skulle göra när jag var liten.

Jag kan varmt rekommendera att köpa en egen, för det är på tok för stressigt med Voi, Lime och alla de andra som man hyr per minut. Med en egen så kan man åka långsamt, ta det lugnt och ta in omgivningen, köra defensivt och jag låter oftast elscootern sakta in lagom till att jag kommer till en korsning så jag behöver knappt använda bromsen. Om det vore så att man betalade för sträckan istället för tiden så tror jag att olyckorna skulle minska rejält. För då kan man ta sin tid och köra säkert precis som jag gör.

Men nog om det, väl ute på landet så kom Walle och hälsade på och hjälpte mig att grundmåla halva hallen. Både tak och väggar. Två lager hann vi med på två dagar innan färgen tog slut. Även trappen fick sig lite färg, men jag visar upp det i ett senare inlägg.

Jag fungerade på om jag skulle filma något av jobbet, men jag är ingen youtuber och känner inte som om jag skulle klara av att redigera en video där jag måste sitta och glo på mig själv i timme ut och timme in. Så kul är jag inte. Men jag kommer att filma en tour av landet när vi närmar oss slutfasen. Det blir nog inte förrän nästa sommar dock. Men den som väntar på något gott…

Nu ska jag ta och ordna med tvätten och skriva ytterligare ett inlägg som kommer upp senare ikväll.

Hoppas att ni får ett fortsatt fin lördag!

På övervåningen så hänger den här tavlan med bilder från när jag var liten, men även bilder på mina morföräldrar tagna här på gården. Fint med en minnestavla så att man kommer ihåg hur det var förr – innan jag fixade till allt 😉

Förra veckan så började jag rensa bort mossan från gången, men det tar verkligen på krafterna. Får återuppta rensningen nästa gång. Även uteplatsen till vänster har blivit halvt rensad av Walle så det går framåt även där.

Min födelsedag 2018

Gårdagen började bra med ett besök på Röhnisch Concept Store på Gamla Brogatan i Stockholm. Jag var på jakt efter ett nytt par av mina favoritträningsbyxor (de är så kallat hjärtformade baktill vilket gör att rumpan ser snyggare ut än den är.) Det behövs när man har förvånansvärt lite fett på just den kroppsdelen – inte positivt om ni frågar mig… Tyvärr så säljer de knappt några liknande längre utom ett par med gräsligt mönster. Men jag tycker i och för sig att alla mönster är gräsliga på träningstights, även om de här såg värre ut på mig än på modellen. Det ska vara svart med någon snygg färgaccent som rosa exempelvis för att jag ska känna mig bekväm. Nu har jag ett par snygga i grått också som ni kanske har sett på mina gymselfies, men de är undantaget som bekräftar regeln. Hoppas verkligen att de börjar sälja helsvarta träningstights med hjärtformad rumpa igen, för jag lägger inte 1000 kr på byxor som inte lyckas framhäva det lilla jag har!

Nu var jag inte där för att shoppa egentligen utan för frukostföreläsningen med dietisten Malin Ljung. Det var intressant, men mycket jag redan visste om sedan tidigare. Jag har tänkt på min kost ganska mycket sedan min magsäcksoperation för två år sedan. Sockret har jag inte lyckats slita mig ifrån, men jag äter nästan inga charkprodukter längre och det blir mycket vegetariskt i veckorna. Lakto-ovo för det mesta, men jag äter även mindre av kyckling och rött kött som jag annars älskar. Frukost äter jag sällan, så det måste jag bli bättre på. Allt som är bra för magen tycker jag inte om att äta, så jag får pina i mig nyttiga bakterier och fibrer framöver…

Det här var gott! Men så ringlade jag över honung…

Lite socker i botten så går medicinen ner…

Efter föreläsningen så åkte jag hem med tunnelbanan och pendeln. Morsan plockade upp mig på vägen för att leta efter en tårta att bjuda på ikväll. Det blev hela två stycken 😉

På kvällen så blev det lite förfest på Lakritsfestivalens pressvisning där det även var bokrelease för Tuija Räsänens bok Tio år med Lakritsfestivalen! Vi drack goda hallon- och lakritsdrinkar, shottade Lacks, åt en supergod fisksoppa och minglade runt ett tag. Jag var dödstrött och hade föredragit att sova bort resten av kvällen, men jag åkte hem och åt tårta istället.

Först en bit smörgåstårta med lax och räkor. Perfekt till en laxälskare! Och till dessert så tryckte jag i mig en minibit tårta. En supergod frukttårta från Tavi Brödkällaren i Sollentuna! Jag älskar frukttårtor och blir alltid besviken när alla köper Prinsess vid varenda födelsedag. Nu fick jag välja och då blir det antingen cheesecake eller frukt. Ordnade med 3 + 1 guldljus också. 31 år eller 4 år, inte så stor skillnad faktiskt 😛

Så här kan det se ut i min almanacka

Personlig Almanacka 2017

Att ha en almanacka är riktigt roligt även om jag inte använder den till att ha koll på vad jag ska göra utan har den istället till att se över vad jag har gjort under veckan. Det är lätt att man glömmer småsaker eller hur mycket migrän jag haft. På det här sättet så får jag en överblick på vad jag har ätit, hur mycket jag tränat och vad jag har fått gjort varje vecka. Om jag inte hade så ful skrivstil så hade jag gärna haft en Bullet Journal, men för oss som inte kan hålla oss på en rak linje så är Personlig Almanacka ett ypperligt alternativ. De får gärna höra av sig om de vill samarbeta i framtiden, just sayin’… 😉 Hoppas att de får in fler roliga klistermärken i framtiden dock. Alla utom de runda har jag köpt från Wish för att jag ville ha lite roliga katter och söta figurer utöver de man fick med almanackan.

Nu ska jag ta och bege mig ner på stan för att cykla runt och leta pinnar i HittaUt igen. Det har kommit flera nya nu i September! En kaffe borde jag hinna köpa också…

Vad hade ni valt om ni inte hade någon ork kvar?

This post contains adlinks

160904-06

Jag har mest legat och läst, recensionsexemplaren av Middagsmörker och Krigstid, det är något som får mig att slappna av och jag längtar verkligen efter bokmässan – har inte varit där på flera år nu.

Hej på er, hur mår ni denna sköna lördag? Själv har jag inte helt återhämtat mig från den hemska början på veckan med Lillen och all migrän jag haft. Förutom det så har jag tampats med både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. De verkade som om de förstod min situation från början, att jag har många asperger-relaterade problem, men även att jag får mer migrän om jag är obekväm. Något som jag blir av att vara kring mycket folk. Som låter en massa. På exempelvis en buss. Jag kommer antagligen aldrig att klara av att jobba mer än 25%. Vilket jag själv tycker är fantastiskt bra, men det är jag tydligen ensam om.

Jag är superglad över att jag faktiskt har orkat att jobba 10 timmar i veckan den senaste månaden. Det är första gången jag har jobbat på riktigt och då är jag ändå snart 30. Att man då börjar pusha mig till att gå upp i arbetstid så att jag får mer migrän, inte orkar träna och mår skit alla andra dagar i veckan, det verkar de skita i. Tro mig, jag berättade i minsta detalj hur jag har mått sen jag började arbetsträna. Vad jag fick för respons? De skrev inte ens ner det jag berättade! Jag fick exempelvis höra att om jag inte orkar med jobbet, så borde jag kanske skära ner på andra saker. Andra saker, alltså sånt som jag gör för att i huvud taget orka med min vardag!

Där dog min förhoppning om att jag pratade med människor som förstår sig på mig och min diagnos. För så är det tyvärr. Jag mår inte så bra alla dagar. Det går upp och ner beroende på vad jag utsätter mig själv för. Ju mer jag isolerar mig själv desto mer vill jag umgås med andra människor och tvärtom.

Jag kör fortfarande med liknelsen att jag är som en iPhone medan andra är som de flesta Android-telefoner. Mitt batteri laddas ur betydligt fortare än andras och sen fungerar jag inte förrän jag har laddat om, vilket kan ta väldigt lång tid. Jag klarar knappt av att umgås med min pojkvän när jag har jobbat vissa dagar. Jag blir aggressiv och hatar allt och alla när jag är psykiskt utmattad. Eller så blir det ännu värre och jag får migrän. Då jag ligger helt utslagen ett halvt dygn innan jag orkar upp, gör lite småsaker, lägger mig för att sova på natten och vaknar med samma migrän igen.

Jag har läst att botox tydligen kan hjälpa vissa vid migrän, men ska jag behöva spruta in nervgift i nacken för att klara av att jobba? Om jag hade kunnat ta en spruta för att fungera som alla andra så hade jag gjort det direkt! Men nu är det som det är och det kan hända att jag kommer få klara mig utan någon som helst inkomst i mars nästa år då jag inte längre kan få Aktivitetsersättning. Min livlina under de senaste åren.

Mitt liv känns som ett helvete där jag hamnar mellan stolarna hos myndigheterna hela tiden, ända sen grundskolan så har det varit problem. Men det finns givetvis dom som har det betydligt värre. Jag är ju “bara” sjuk psykiskt och har – förutom mina ryggproblem – ingen fysisk sjukdom som gör att jag inte kan jobba. Man läser ju hela tiden om personer som tvingas jobba fast att de enligt läkarna inte ska göra just det. Hur kan man behandla människor på det sättet?! Ingen väljer ju att vara sjuk. Att leva på en inkomst som är så usel att man tvingas låna pengar för att klara vardagen, är det ett värdigt liv? Hur roligt är det när alla hårt arbetande får oss sjuka att känna oss som en belastning på samhället för att vi inte klarar av att göra detsamma?

För om någon frågade mig när jag har migrän eller mår skit psykiskt: “Jobba eller dö? Du får välja.” Då hade jag dött, för det är inget val för såna som mig.