Mirror’s edge

image

Det känns lite trist att säga det här om ett spel – då Mirror’s edge är svensktutvecklat – men jag tyckte inte om det. Jag spelade igenom det nu för att det kommit ut ett nytt och min älskling spelade igenom det här nyligen. Slog därför på min gamla Halo Xbox360 och tragglade mig igenom de nio kapitlen på två sessions. Det är ett väldigt kort spel, men sånt tycker jag är positivt i vissa fall. Just Mirror’s edge är ett sådant.

För jag kan inte låta bli att jämföra spelet med Dying light som jag spelade innan och älskade. Parkour elementen är så mycket roligare i Dying light, även combat-delen tycker jag är otroligt tråkig i Mirror’s edge. Jag sprang mest ifrån alla vakter för att slippa skiten – och jag är en person som annars älskar att spöa skiten ur fieden i spelen jag kör.

Grafiken är riktigt snygg för att vara förra generationen, men jag har svårt för designen på världen, med alla gräsliga färger som står ut sådär futuristiskt mitt i allt det vita. Faith har dock en look jag tycker är riktigt fin, det är skönt med något unikt. Plus mellansekvenserna i 2-D tecknad stil är gulliga, om än ganska slarvigt gjorda. Men annars, nej, det är inget för mig.

Karaktären Faith tycker jag annars är väldigt platt och hennes relation till systern och Merc tycker jag inte kommer till sin fulla rätt under de få kapitlen. Det finns heller inga riktiga, minnesvärda, bad guys i spelet så det känns som om något fattas.

Det värsta är dock den bristande fartkänslan i spelet. Det känns inte som om man springer när man springer och jag får ingen känsla av höjd. Det är inte svindlande att hoppa runt på taken och jag bryr mig inte om Faith faller ner och dör för det känns inte verkligt alls. En öppen värld att springa igenom hade varit så mycket roligare. Det är för linjärt och det finns inget sug efter att utforska mer av den här tomma staden.

Sammanfattat så gillar jag konceptet, som gjordes så mycket bättre i Dying light (även om jag är partisk då jag älskar zombies) och jag hoppas att de har förbättrat gameplayen i det nya Catalyst. För jag ger det gärna en chans till…

0
  • Dela

Valiant Hearts: The Great War

valianthearts

Det här kommer inte att bli någon recension. Det kommer att bli en kärleksförklaring till ett bra spel av en sort som man inte ser alltför ofta numera. För vissa kan det te sig för lätt, men det är inte i spelets svårighetsgrad som den verkliga spelglädjen sitter. Valiant Hearts utspelar sig under första världskriget, så även om de karaktärer man möter i spelet inte är riktiga så har deras historia (och mycket, mycket värre saker) varit någon annan verklighet. Det är hemskt och tragiskt, men det är precis det som krig är. Jag är glad att jag har fått lära mig lite mer om det stora kriget – som det var känt som innan nästa världskrig bröt ut.

Kriget som spelet kretsar kring började för över 100 år sedan nu, från juli 1914 och pågick ända till november 1918. Själva historien är inspirerad av brev som skrevs under kriget och man får följa fyra karaktärer, som av olika anledningar tjänstgör i kriget. Vi har Emile, en fransk bonde, hans tyska svärson Karl, amerikanen Freddie och den belgiska läkaren Anna. Men inte nog med det så får vi även träffa på en underbar trofast hund, Walt. Var och en har sin egen historia att berätta, men det är när de först möts som allt vävs samman och bildar ett oförglömligt spel.

Det är inte lätt att göra ett så här pass dystert spel om död och förlust, men jag tycker att Ubisoft Montpellier har gjort ett fantastiskt jobb med just detta. Ett spel som inte bara handlar om krig utan även är fullt av hopp om framtiden. Oavsett vilken sida man står på så finns det bra och dåliga människor som man tvingas ha att göra med, det är en jobbig gråzon helt enkelt och det är skönt att de lyfter fram det i spelet.

Hela serietidningsaspekten i 2D känns så underbart befriande från dagens mest framgångsrika spelserier. Utan att man går ner på pixelgrafik-nivå – som jag tycker är gravt överskattat och ganska löjligt då man kan göra skitsnygga spel med samma fantastiska spelmekanik som förr. Jag gillar inte pixelgrafik, men spelglädjen är hög i många spel som har just detta. Bra exempel på spel utan detta, som är riktigt bra är Guacamelee, snyggt 2D utan kantig grafik. Men så är jag en person som föredrar de klassiskt tecknade Disney-filmerna (med 3D-inslag) före de helt animerade.dog

För mig är allt det här perfekt avvägt, humorn finns där mitt i allt det tragiska. Det enda som jag inte tyckte var helt hundra är pusselbitarna. De är inte särskilt kluriga och kräver inte mycket tankeförmåga för att komma vidare. Det är skönt med lite enklare spel när det är så pass storydriven, så att man slipper fastna, men lite klurigare kunde de helt klart ha varit.

Det jag gillar är också att det går från lugnt tempo till riktigt stressiga actionsekvenser där man ska springa, undvika bomber, gräva och försöka att inte bli skjuten. Det är väldigt jobbigt att en del personer som man möter på vägen, dör, så att vi kan fortsätta vår strävan att undslippa kriget.

Det är som sagt svårt att göra ett riktigt spel av krig, med bra berättande, karaktärer och spelmoment. Men trots en del små brister så är Valiant Hearts i grund och botten ett fantastiskt spel som jag önskar att det gjordes fler av. Jag har sett många krigsfilmer, men ingen har berört mig hälften så mycket som detta.

valiant2

[P_REVIEW post_id=17687 visual=’full’]
0
  • Dela

Luigi’s Mansion 2

luigi-Mansion-2

Den ofrivillige spökjägaren Luigi är tillbaka för att jaga bort ett gäng envisa spöken som bosatt sig i olika herrgårdar. Spökena gillar förstås inte den idén och försöker istället skrämma iväg vår grönklädde vän som oturligt nog är livrädd för just spöken…

Precis som titeln antyder är det här uppföljaren till Nintendo GameCube-spelet från 2002. Mycket av charmen och den (komiskt) kusliga stämningen från originalet finns välbevarade, men de mörka korridorerna bjuder även på lysande nyheter i form av större fokus på pussel och tuffare spöken. Det räcker inte längre att bara lysa med ficklampan på gastarna – nu kräver de strobljus i fejjan för att överraskas och på så sätt kunna sugas upp!

Nintendo har verkligen sugit åt sig kritiken från det första spelet, så Luigi’s Mansion 2 är både betydligt mer varierat och tar längre tid att klara än det något korta originalet.

Jag älskade Luigi’s Mansion till GameCube trots att det var otroligt kort och inte hade mycket till story – det gick ut på att leta efter Mario, som denna gång inte fick huvudrollen tack och lov. Jag föredrar Luigi framför Mario och har alltid gjort det. I uppföljaren så får vi åter igen träffa på Professor E. Gadd (Erik Gadd hehe) som tack vare en lila måne (Dark Moon) har fått spökena att lugna ner sig så pass att han kan forska ostört. Nu råkar det vara så att månen faller i bitar och åter igen måste Luigi hjälpa till att samla ihop skärvorna och fånga in spöken på vägen.

Han använder en Poltergust 5000, en dammsugare som modifierats för att suga upp spöken. en bärbar kommunikationsapparat kallad DS (Dual Scream) med en karta samt möjlighet att prata med professorn. Man kan under spelets gång uppgradera Poltergusten genom att samla ihop pengar på de olika nivåerna och E Gadd ger dig fler modifikationer.

I spelet finns det även ett flerspelarläge. Här jagar man spöken tillsammans, springer ikapp eller letar efter spökhundar. Man kan antingen spela mot kompisar lokalt eller mot andra online. Om man spelar lokalt och inte har ett spel i varje konsol så kan man ladda ner ett begränsat flerspelarspel till kompisarna. Jag har inte hunnit spela så mycket med andra, men det låter riktigt kul!
Jag tycker verkligen inte om 3D, varken i film eller spel, men använde det till och från i Luigi’s Mansion 2 då det faktiskt känns som om det tillför något till spelet istället för att bara vara irriterande för ögonen. Som tur är kan man stänga av det om man inte gillar effekten. Varje nivå är lagom kort, ca 15-20 minuter, men man kan inte spara förrän man har klarat av nivån vilket kan vara lite frustrerande ibland. Trots det så älskade jag verkligen det här spelet då det fanns många kluriga  banor att ta sig igenom, en hel del enerverande bossar (som tog ett tag att klara av… ) och det faktum att det är längre än sin föregångare är toppen! Jag rekommenderar Luigi’s Mansion till alla som äger en 3DS, det är precis som Ocarina of Time, ett spel man måste ha till sin bärbara Nintendokonsol.

luigis_mansion2_1000_by_couchmochi

Vackert tecknat av Couchmochi.

0
  • Dela

Outlast: Whistleblower

Whistleblower_promo

Satt igår kväll och spelade igenom DLCn Whistleblower och det var minst sagt beroendeframkallande. Smått frustrerande till och från när jag kände mig helt bortkommen uppe på vinden och i korridorerna, men till slut hittar jag alltid rätt. Jag känner mig rätt konstig när jag sitter och ler sådär fånigt för mig själv när det vankas tortyr eller någon galning smaskar i sig människokött. Jag älskar skräck och så här obehagliga scener, det är mys att gotta ner sig i gore och övernaturligheter. Hela Outlast-paketet är en solklar 5:a för mig trots att det var på tok för kort, men jag skulle inte ha något emot att spela om det igen – dock inte på Insane-mode då jag dör mer än jag vill erkänna under en sittning. Längtar verkligen efter The Evil Within som ska släppas i slutet av Augusti i år.

betygbetygbetygbetygbetyg 5/5 i betyg

Om någon vill tipsa om ännu ett bra skräckspel (jag har spelat alla Resident Evil samt Silent Hill) eller någon mysig film så kommentera gärna!

0
  • Dela

Knack (PS4)


Söndagsmorgonen spenderade jag på att spela klart Knack. Det gick fort då jag bara hade nåt kapitel kvar.

Om ni med PS4 funderar på att köpa det så kan jag bara säga att det är ett trevligt spel, inte mer än så. Jag vill att mina spel ska vara spännande, varierande och framförallt flyta på bra.

Tyvärr uppfyller inte Knack dessa krav. Det hackar till och från och är repetitivt. Med det sagt så är det ändå värt att spela då jag gillar den charmiga (eller som Staffan säger; fula) designen och Knack är en fin karaktär även om jag inte var så förtjust i de andra. Det är ett medelmåttigt spel helt enkelt fast det var kul att spela. Vem gillar inte att gå runt och rasera allt runt omkring sig? Haha

Dags att ge sig ut i det dåliga vädret och handla mat åt min älskling som vägrar lämna boet när han riskerar att bli blöt, suck.

0
  • Dela