Ett inlägg som blev lite väl personligt

Ja, vad jag än hittar på idag så kommer det säkert att bli en intressant torsdag. Det är inplanerat en tur till Stinsen med Emilia samt kanske även ett besök av Walle senare på kvällen. Ska hämta paket och göra lite smått och gott. Vi får helt enkelt se om jag hinner med allt.

Och nu över till något helt annat:

Kixan var precis på mig om att min kontaktperson på försäkringskassan undrade en del saker, vad jag sysselsätter mig med osv. Just nu gör jag ju inte mycket mer än lever mitt liv, skriver, umgås med folk, tävlar, motionerar och sköter om mitt hem. Alltså ingenting alls i de flestas ögon. Mitt största problem är och kommer nog alltid vara sättet jag gör saker på. Om jag som exempel pluggar, eller lär mig något nytt i allmänhet, så kan jag bara göra just det, allt annat faller bort. Jag stressar mig fördärvad om det även är under tidspress. Har jag en deadline så är det jag som ligger död på mållinjen i slutändan.

Men sen har vi en annan sida av mig, som är motivationsdriven och gör vad fan som helst om det ligger något värdefullt och väntar i slutet. Då funkar jag. Men det mesta faller nog ändå bort. Jag hinner inte med de små sakerna som gör livet värt att leva. Jag blir en liten, ledsen (och förmodligen otrevlig och aggressiv) person som bara orkar med just den sak som jag måste göra. Det finns massor med sysselsättningar som jag skulle fixa utan alla de här problemen, men jag är på tok för okvalificerad för att ens få chansen. Jag har inte ens gått klart gymnasiet för guds skull. Jag stressade ihjäl mig för att jag var tvungen att ha MVG i allt jag gjorde annars mådde jag skit – vilket jag ändå gjorde pga stressen. Allt det här och mycket mer måste jag förmedla till de människor som styr över mitt välmående, varje jävla gång som de byts ut – för de byts ut stup i kvarten. Ingen beständighet där inte…

Och jag klarar inte ens av att formulera det här i ord när jag sitter mitt emot människan utan stammar på som om jag glömt bort hur man pratar. Extremt pinsamt och  förnedrande. Lite har jag lärt mig genom att umgås med folk jag gillar, men jag är alltid rädd för att säga fel saker – ibland är mina formuleringar så usla att jag blir anklagad för att ljuga (det finns så många olika sätt att säga en och samma sak på så det är inte konstigt att folk kan missuppfatta/tolka det man säger på fel sätt.) Det är ett helvete att behöva sitta och tänka ihop exakt hur man ska säga allt och det är när jag är mig själv och skiter i att göra det som allt blir fel, men det är en sån sak som aldrig kommer att ändras. Samma sak med min stresstålighet. Jag är en människa som funkar precis tvärtemot hur andra fungerar helt enkelt. Det är inget fel med det, bara annorlunda. Jag är inte mindre värd för det.

Frågor på det?

Skönt att ventilera sig lite på bloggen, det var ju det jag började blogga för från början.