Den dåliga nyheten som jag skrev om i föregående inlägg är att Sockan, min bästa vildkatt, nu börjar bli riktigt hängig och nästa vecka får han åka sin sista gång till veterinären. Jag har kanske inte berättat så mycket om varför Sockan inte har länge kvar att leva? I våras fick vi reda på att han har flera hjärntumörer som inte går att operera bort. Han hade varit sjuk länge, men vi trodde att det var kattsnuva då han var täppt i nosen konstant. Det visade sig att det är en tumör som gör att han har svårt att andas genom nosen.

Det har varit jobbigt att se Sockan ha så svårt med nosen och snuvan, men han har haft god aptit ändå (ovanligt då katter oftast tappar aptiten så fort luktsinnet dalar) och han är så glad över att springa ute. Så han fick en sista sommar att göra det han älskar mest; springa ute, följa med på hundpromenader, gosa med oss och vi fick tid att välja oss vid tanken på att han inte längre kommer att vara kvar i familjen.

Jag vill helst inte vara med hos veterinären, det är för jobbigt att vara i en sån miljö och sedan inte komma hem med en frisk katt igen. Tycker att det borde vara standard att göra det hela hemma i en miljö där djuren trivs. Det vill ju de flesta människor, få dö hemma med sina nära och kära, så varför inte djuren också! Det finns veterinärer som gör hembesök, men hur det går till vet jag inte.

Bara hemskt att skriva det här, vi pratar ju om Sockan. Han är en familjemedlem som var född vild, men blev den tamaste och gosigaste katten vi haft. Jag kallade honom Socke, för att han var tjock förut och randig som en strumpa – fast alla andra kallade honom Sockan (tyckte jag lät lite för feminint) men det fastnade till slut ändå. Han såg ut och betedde sig som en huggorm i början, fräste och var riktigt aggressiv. Sen blev han kastrerad och om man vågade sig nära så slutade han fräsa och blev riktigt kärvänlig istället. Han fick säkert smaka på en del hemskheter sina första levnadsår som vildkatt i Rinkeby, men resten av sitt liv har han bara haft det bra – bortsett från att han och Lillen har bråkat in i det sista. Sockan är för mycket som en hund för att han ska gå ihop med andra katter 🙂

Jag tror inte på en himmel eller helvete, men hoppas på reinkarnation (livets kretslopp, att man återföds, vilket låter mer realistiskt än all annat bullshit som finns i diverse religioner) så att vi får mötas igen. Säger aldrig hej då till mina nära och kära, bara vi ses snart igen!