Life is better with cats

Håll med mig eller ej, ni har säkert någon annan husdjursfavorit som ni inte klarar er utan. För mig är det katter som kommer först, men jag gillar alla pälsdjur med max fyra ben. Osse och Bumpe här är bara för söta.

Yoshi här är vår lilla butler i sin gråvita kostym och propra anseende.

Han är dock ganska anonym av sig och vill inte bli fotograferad. Chester och de andra katterna i min familj är inte med denna gång, men alla är underbara!

 

 

God morgon

151230-23

Yoshi leker med sina julklappar Pluto & Sorken Tsum Tsum

Vad är bättre än att vakna upp på morgonen (nu var klockan 11, men morgon för mig) och ha en katt som stryker sig mot mitt ansikte och spinner likt en elvisp. Yoshi var verkligen gosig som hade lagt sig i sängen under natten. Chester låg på min stol bredvid sängen och sov.

Planen idag var att bege mig till gymmet, men jag har ingen lust alls. Är så seg och omotiverad idag. Orkar inte leta rätt på alla träningskläder och packa väskan heller. Vill läsa igenom en till bok istället. Igår läste jag klart Skönheten av Christian Johansson som jag tänkte skriva en recension om nu direkt.

Jag vill egentligen inte gå utanför dörren just nu, har sådana perioder då jag bara vill vara inne och ordna hemma. Rensar i skåpen och tar itu med sånt jag skjutit upp alltför länge. Ni skulle bara se mina lådor och skåp just nu… Det är som om jag använt dom som soptunna, men inte för skräp utan bara för mina småsaker. Rörigt värre. Kanske borde fota det ändå, det kan vara kul att se ett allt annat än perfekt hem ibland. Varför visa hur fint man har det när man kan visa hur det ser ut mesta delen av året hehe

Måste rensa i kattoan nu, men sen så tar jag itu med recensionen och tar och myser med våra missar och en bok – om de inte börjar tugga på boken (snart tappar de väl sina mjölktänder…) – sedan kommer det fler inlägg. Har massor med bilder på lager nu efter jul 😛

Chester & Yoshi: Mobilbilder

Chester & Yoshi

Jag hatar att fotografera med min iPhone 6, då den inte klarar av att ta bilder i mörkare miljöer och de blir alldeles brusiga och fula. Men ibland så har jag inte kameran till hands och då får det bli iPhonebilder ändå.

Hur kan man inte älska katter när man ser bilderna på Chester (randig) och Yoshi (grå & vit.) Våra små bebisar ❤️ Dom är riktiga bråkstakar till och från, men man blir aldrig arg om de river ner något eller tuggar på min laptop, för det går bara inte. Brukar bara säga till, lyfta bort dom och sedan ignorera dom. Man får ingen uppmärksamhet om man beter sig illa och uppmärksamhet är något de älskar så det fungerar bra. Just nu springer de runt och jagar varandra.

De kvittrar lite som fåglar nu när de är små, pratar inte överdrivet mycket. Chester har dock låtit täppt i nosen (när han sover) sedan vi fick hem honom så det är vi oroliga för även om han är pigg och matglad som få. De ska kastreras snart så vi ska ändå till veterinärer och kan kolla upp så att han inte har någon infektion i kroppen eller allergi. Sen håller han på och “snuttar” på filtar, alltså suger och tuggar som kattungar gör på sin mamma, men det är inget problem annat än för filten 😛

I veckan så ska vi bygga klart kattskyddet på balkongen så att det är säkert för katterna att vistas där ute i sommar om vi vill lufta. Jag är dock väldigt nojig av mig och kommer inte låta dom vara obevakade där ute så länge de är små och inte har fått till den smidighet och klipskhet som de flesta vuxna katter har. Men skönt att få balkongen nätat då till och med jag tycker att det är läskigt där ute.

Sockan

150901-29

Den dåliga nyheten som jag skrev om i föregående inlägg är att Sockan, min bästa vildkatt, nu börjar bli riktigt hängig och nästa vecka får han åka sin sista gång till veterinären. Jag har kanske inte berättat så mycket om varför Sockan inte har länge kvar att leva? I våras fick vi reda på att han har flera hjärntumörer som inte går att operera bort. Han hade varit sjuk länge, men vi trodde att det var kattsnuva då han var täppt i nosen konstant. Det visade sig att det är en tumör som gör att han har svårt att andas genom nosen.

Det har varit jobbigt att se Sockan ha så svårt med nosen och snuvan, men han har haft god aptit ändå (ovanligt då katter oftast tappar aptiten så fort luktsinnet dalar) och han är så glad över att springa ute. Så han fick en sista sommar att göra det han älskar mest; springa ute, följa med på hundpromenader, gosa med oss och vi fick tid att välja oss vid tanken på att han inte längre kommer att vara kvar i familjen.

Jag vill helst inte vara med hos veterinären, det är för jobbigt att vara i en sån miljö och sedan inte komma hem med en frisk katt igen. Tycker att det borde vara standard att göra det hela hemma i en miljö där djuren trivs. Det vill ju de flesta människor, få dö hemma med sina nära och kära, så varför inte djuren också! Det finns veterinärer som gör hembesök, men hur det går till vet jag inte.

Bara hemskt att skriva det här, vi pratar ju om Sockan. Han är en familjemedlem som var född vild, men blev den tamaste och gosigaste katten vi haft. Jag kallade honom Socke, för att han var tjock förut och randig som en strumpa – fast alla andra kallade honom Sockan (tyckte jag lät lite för feminint) men det fastnade till slut ändå. Han såg ut och betedde sig som en huggorm i början, fräste och var riktigt aggressiv. Sen blev han kastrerad och om man vågade sig nära så slutade han fräsa och blev riktigt kärvänlig istället. Han fick säkert smaka på en del hemskheter sina första levnadsår som vildkatt i Rinkeby, men resten av sitt liv har han bara haft det bra – bortsett från att han och Lillen har bråkat in i det sista. Sockan är för mycket som en hund för att han ska gå ihop med andra katter 🙂

Jag tror inte på en himmel eller helvete, men hoppas på reinkarnation (livets kretslopp, att man återföds, vilket låter mer realistiskt än all annat bullshit som finns i diverse religioner) så att vi får mötas igen. Säger aldrig hej då till mina nära och kära, bara vi ses snart igen!

150901-28