Sockan

150901-29

Den dåliga nyheten som jag skrev om i föregående inlägg är att Sockan, min bästa vildkatt, nu börjar bli riktigt hängig och nästa vecka får han åka sin sista gång till veterinären. Jag har kanske inte berättat så mycket om varför Sockan inte har länge kvar att leva? I våras fick vi reda på att han har flera hjärntumörer som inte går att operera bort. Han hade varit sjuk länge, men vi trodde att det var kattsnuva då han var täppt i nosen konstant. Det visade sig att det är en tumör som gör att han har svårt att andas genom nosen.

Det har varit jobbigt att se Sockan ha så svårt med nosen och snuvan, men han har haft god aptit ändå (ovanligt då katter oftast tappar aptiten så fort luktsinnet dalar) och han är så glad över att springa ute. Så han fick en sista sommar att göra det han älskar mest; springa ute, följa med på hundpromenader, gosa med oss och vi fick tid att välja oss vid tanken på att han inte längre kommer att vara kvar i familjen.

Jag vill helst inte vara med hos veterinären, det är för jobbigt att vara i en sån miljö och sedan inte komma hem med en frisk katt igen. Tycker att det borde vara standard att göra det hela hemma i en miljö där djuren trivs. Det vill ju de flesta människor, få dö hemma med sina nära och kära, så varför inte djuren också! Det finns veterinärer som gör hembesök, men hur det går till vet jag inte.

Bara hemskt att skriva det här, vi pratar ju om Sockan. Han är en familjemedlem som var född vild, men blev den tamaste och gosigaste katten vi haft. Jag kallade honom Socke, för att han var tjock förut och randig som en strumpa – fast alla andra kallade honom Sockan (tyckte jag lät lite för feminint) men det fastnade till slut ändå. Han såg ut och betedde sig som en huggorm i början, fräste och var riktigt aggressiv. Sen blev han kastrerad och om man vågade sig nära så slutade han fräsa och blev riktigt kärvänlig istället. Han fick säkert smaka på en del hemskheter sina första levnadsår som vildkatt i Rinkeby, men resten av sitt liv har han bara haft det bra – bortsett från att han och Lillen har bråkat in i det sista. Sockan är för mycket som en hund för att han ska gå ihop med andra katter 🙂

Jag tror inte på en himmel eller helvete, men hoppas på reinkarnation (livets kretslopp, att man återföds, vilket låter mer realistiskt än all annat bullshit som finns i diverse religioner) så att vi får mötas igen. Säger aldrig hej då till mina nära och kära, bara vi ses snart igen!

150901-28

Från vildkatt till huskatt

20140502-230535.jpg

Det här är den trevligaste vildkatten jag träffat. Vi kallar honom Sockan trots att han är en kille och jag döpte honom till Socke (för att han är tjock och fin samt randig.) Men Sockan tycker alla att han heter ändå. Så får det vara. Min mormor åkte ofta och matade de hemlösa katterna i Rinkeby och Sockan var en av de senaste kattungarna. En efter en försvann katterna från Rinkeby och till slut var han ensam kvar. Då bestämde dom sig för att fånga in honom och ta hem honom. Det var besvärligt för han var verkligen aggressiv i början. Men efter att han blivit kastrerad och fått vänja sig vid sitt nya hem så började han bli lugn. Med mormor var han alltid gosig men ingen annan gick för sig.

När så mormor hamnade på sjukhus och sedan gick bort så började jag hänga med honom och trots att han alltid fräste och hade sig så började han bli kärvänlig med mig också. Det slutade med att han fick flytta in hos mina föräldrar och dom andra två katterna och Nalle. Nalle älskar han, det är hans hundbrorsa och Sockan följer – så fort han får chansen – med på promenad runt kvarteret utan koppel, han springer efter och vill vara med. Sen klänger han som en apa på dom han gillar. Så gullig och fin kisse. Bästa vildkatten som numera är en vanlig huskatt.

Så jag kan inte annat än rekommendera att man adopterar hemlösa katter, de kan bli en fantastisk ny familjemedlem och gosigare än alla raskatter. Om man tvunget ska ha en raskatt så rekommenderar jag Helig Birma och Ragdoll 😉