Deliquate

This post contains adlinks

Jag har mest legat och läst, recensionsexemplaren av Middagsmörker och Krigstid, det är något som får mig att slappna av och jag längtar verkligen efter bokmässan – har inte varit där på flera år nu.

Hej på er, hur mår ni denna sköna lördag? Själv har jag inte helt återhämtat mig från den hemska början på veckan med Lillen och all migrän jag haft. Förutom det så har jag tampats med både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. De verkade som om de förstod min situation från början, att jag har många asperger-relaterade problem, men även att jag får mer migrän om jag är obekväm. Något som jag blir av att vara kring mycket folk. Som låter en massa. På exempelvis en buss. Jag kommer antagligen aldrig att klara av att jobba mer än 25%. Vilket jag själv tycker är fantastiskt bra, men det är jag tydligen ensam om.

Jag är superglad över att jag faktiskt har orkat att jobba 10 timmar i veckan den senaste månaden. Det är första gången jag har jobbat på riktigt och då är jag ändå snart 30. Att man då börjar pusha mig till att gå upp i arbetstid så att jag får mer migrän, inte orkar träna och mår skit alla andra dagar i veckan, det verkar de skita i. Tro mig, jag berättade i minsta detalj hur jag har mått sen jag började arbetsträna. Vad jag fick för respons? De skrev inte ens ner det jag berättade! Jag fick exempelvis höra att om jag inte orkar med jobbet, så borde jag kanske skära ner på andra saker. Andra saker, alltså sånt som jag gör för att i huvud taget orka med min vardag!

Där dog min förhoppning om att jag pratade med människor som förstår sig på mig och min diagnos. För så är det tyvärr. Jag mår inte så bra alla dagar. Det går upp och ner beroende på vad jag utsätter mig själv för. Ju mer jag isolerar mig själv desto mer vill jag umgås med andra människor och tvärtom.

Jag kör fortfarande med liknelsen att jag är som en iPhone medan andra är som de flesta Android-telefoner. Mitt batteri laddas ur betydligt fortare än andras och sen fungerar jag inte förrän jag har laddat om, vilket kan ta väldigt lång tid. Jag klarar knappt av att umgås med min pojkvän när jag har jobbat vissa dagar. Jag blir aggressiv och hatar allt och alla när jag är psykiskt utmattad. Eller så blir det ännu värre och jag får migrän. Då jag ligger helt utslagen ett halvt dygn innan jag orkar upp, gör lite småsaker, lägger mig för att sova på natten och vaknar med samma migrän igen.

Jag har läst att botox tydligen kan hjälpa vissa vid migrän, men ska jag behöva spruta in nervgift i nacken för att klara av att jobba? Om jag hade kunnat ta en spruta för att fungera som alla andra så hade jag gjort det direkt! Men nu är det som det är och det kan hända att jag kommer få klara mig utan någon som helst inkomst i mars nästa år då jag inte längre kan få Aktivitetsersättning. Min livlina under de senaste åren.

Mitt liv känns som ett helvete där jag hamnar mellan stolarna hos myndigheterna hela tiden, ända sen grundskolan så har det varit problem. Men det finns givetvis dom som har det betydligt värre. Jag är ju “bara” sjuk psykiskt och har – förutom mina ryggproblem – ingen fysisk sjukdom som gör att jag inte kan jobba. Man läser ju hela tiden om personer som tvingas jobba fast att de enligt läkarna inte ska göra just det. Hur kan man behandla människor på det sättet?! Ingen väljer ju att vara sjuk. Att leva på en inkomst som är så usel att man tvingas låna pengar för att klara vardagen, är det ett värdigt liv? Hur roligt är det när alla hårt arbetande får oss sjuka att känna oss som en belastning på samhället för att vi inte klarar av att göra detsamma?

För om någon frågade mig när jag har migrän eller mår skit psykiskt: “Jobba eller dö? Du får välja.” Då hade jag dött, för det är inget val för såna som mig.