Vardagsliv

Det var förstås självklart att jag skulle vakna upp helt utmattad nu på morgonen och sedan somna om för att vakna efter att halva dagen har gått. Det är så klassiskt Lotta att det blir löjligt.

Varför blev det så kan man undra? Jo, jag har – som ni borde veta vid det här laget – en Asperger diagnos. Jag vet att jag tjatar om det ofta numera, men jag vill få folk att förstå vad det innebär och även om det är roligt att ibland få höra; ”Men det är inget fel på dig, du är ju normal, precis som alla andra, osv” så är det precis det jag inte är! I’m Special! Både på ett bra och dåligt sätt.

Men tillbaka till vardagen. Igår var jag på en riktigt kul pressvisning (bjud in mig på fler är ni snälla!) som Indiska höll i på Strandvägen i Stockholm. Fick mingla runt ett tag med andra bloggare och journalister och FOTA! Det är nästan roligast att få fota alla fina nyheter och göra det ihop med andra likasinnade 🙂 För att komma dit så åkte jag buss i en timme och efter visningen så blev det en timme buss till då det tar så långt tid att åka om man måste vänta på anslutande buss. So far, so good.

Packade ihop kamera, objektiv och två kassar med böcker bland annat som skulle med till Uppsala sen drog jag iväg med tåget vilket tar ca 40 min. Efter det var det dags att lämna in ett par trasiga hörlurar på Webhallen och hämta ut nya The Taken King, älsklingen kom och hjälpte mig med detta och tog med sig lite av min packning hem – för innan jag skulle dra hemåt så var det dags för ett shoppingevent på H&M i Uppsala. 20% på deras skönhetsprodukter är inte något man backar på. Det var fullt med folk, men jag fick med mig lite nya produkter att testa ändå.

Så från åtta på morgonen till åtta på kvällen var jag ute och hade folk runt omkring mig, personer som ovetandes suger åt sig all min energi psykiskt. Vissa av er gör säkert mer än detta varje dag och klarar det galant, mer eller mindre. Men jag? Jag behöver nu två-tre dagars vila från allt som har med folk att göra.

Och det här är när jag vilar från att ha gjort saker jag tycker är kul. Ni skulle bara se mig när jag har varit och praktiserat eller jobbat på riktigt i mer än en dag på raken… Då får jag riktig ångest och gråter i flera timmar efteråt när jag kommit hem, så påfrestande är det för mig att ha med andra människor att göra. Om jag inte älskar det jag gör till 100% det vill säga. När jag fick sköta mig själv och göra mina latte och kaffedrinkar och inte hade någon som styrde och ställde över mig så mådde jag inte alls lika dåligt. Då var det till och med så att jag fick energi, men mycket tack vare att jag fick hålla mig sysselsatt med att ta hand om maskinen och hålla rent i caféet.

Det som får mig att skriva detta är att jag nyligen blev erbjuden ett deltidsjobb i en klädbutik i Stockholms innerstad, ett jobb som Emilia hade ordnat fram. Men efter att ha funderat länge och väl över det hela, samt pratat om det med hela familjen, så förstår jag själv att jag inte skulle klarat av det jobbet. Familjen höll med. Att bara ta sig in till stan (från Uppsala eller från Sollentuna) är jobbigt och kostar en massa pengar, att sen stå en hel dag och vara trevlig med kunder utan att jag får hålla på med det jag är bra på (kaffe, tekniska prylar, webbdesign, foto) låter som tortyr i mina öron. Vad ska man göra i en sådan situation? Vill inte vara arbetslös eller sysslolös, men samtidigt inte ta ett arbete som får mig att må dåligt.

Livet är svårt när man har ett dolt handikapp och vill bli behandlad som alla andra, men förstår att det inte riktigt går; jag fungerar ju inte som alla andra.