Det här kommer inte att bli någon recension. Det kommer att bli en kärleksförklaring till ett bra spel av en sort som man inte ser alltför ofta numera. För vissa kan det te sig för lätt, men det är inte i spelets svårighetsgrad som den verkliga spelglädjen sitter. Valiant Hearts utspelar sig under första världskriget, så även om de karaktärer man möter i spelet inte är riktiga så har deras historia (och mycket, mycket värre saker) varit någon annan verklighet. Det är hemskt och tragiskt, men det är precis det som krig är. Jag är glad att jag har fått lära mig lite mer om det stora kriget – som det var känt som innan nästa världskrig bröt ut.

Kriget som spelet kretsar kring började för över 100 år sedan nu, från juli 1914 och pågick ända till november 1918. Själva historien är inspirerad av brev som skrevs under kriget och man får följa fyra karaktärer, som av olika anledningar tjänstgör i kriget. Vi har Emile, en fransk bonde, hans tyska svärson Karl, amerikanen Freddie och den belgiska läkaren Anna. Men inte nog med det så får vi även träffa på en underbar trofast hund, Walt. Var och en har sin egen historia att berätta, men det är när de först möts som allt vävs samman och bildar ett oförglömligt spel.

Det är inte lätt att göra ett så här pass dystert spel om död och förlust, men jag tycker att Ubisoft Montpellier har gjort ett fantastiskt jobb med just detta. Ett spel som inte bara handlar om krig utan även är fullt av hopp om framtiden. Oavsett vilken sida man står på så finns det bra och dåliga människor som man tvingas ha att göra med, det är en jobbig gråzon helt enkelt och det är skönt att de lyfter fram det i spelet.

Hela serietidningsaspekten i 2D känns så underbart befriande från dagens mest framgångsrika spelserier. Utan att man går ner på pixelgrafik-nivå – som jag tycker är gravt överskattat och ganska löjligt då man kan göra skitsnygga spel med samma fantastiska spelmekanik som förr. Jag gillar inte pixelgrafik, men spelglädjen är hög i många spel som har just detta. Bra exempel på spel utan detta, som är riktigt bra är Guacamelee, snyggt 2D utan kantig grafik. Men så är jag en person som föredrar de klassiskt tecknade Disney-filmerna (med 3D-inslag) före de helt animerade.

För mig är allt det här perfekt avvägt, humorn finns där mitt i allt det tragiska. Det enda som jag inte tyckte var helt hundra är pusselbitarna. De är inte särskilt kluriga och kräver inte mycket tankeförmåga för att komma vidare. Det är skönt med lite enklare spel när det är så pass storydriven, så att man slipper fastna, men lite klurigare kunde de helt klart ha varit.

Det jag gillar är också att det går från lugnt tempo till riktigt stressiga actionsekvenser där man ska springa, undvika bomber, gräva och försöka att inte bli skjuten. Det är väldigt jobbigt att en del personer som man möter på vägen, dör, så att vi kan fortsätta vår strävan att undslippa kriget.